Några av er känner igen författaren Christina Wahldén som var här på Vasa i våras och pratade om sina böcker, då nämnde hon även denna bok som nu alltså har kommit ut, den heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig. I helgen tillbringade jag några timmar på tåg och då såg jag ett ypperligt tillfälle att läsa den. Det var en bra idé, jag hann läsa ut boken och det var verkligen en ”jag-kan-inte-sluta-läsa-bok”! Innehållet var väldigt jobbigt och jag var tvungen att kämpa mot gråten som kom vid flera tillfällen där jag satt i tågvagnen.Boken handlar om Ombeni som ensam har kommit till Sverige från krigets Kongo. Hon har hamnat i norra Sverige och det är första gången hon ser snö, hon fryser hela tiden. I skolan är Ombeni den enda mörkhyade tjejen och flera i klassen hackar på henne för att hon är annorlunda. Ombeni har inte berättat för någon i skolan vad hon har råkat ut för i Kongo, det är hemska minnen hon bär på och de kommer ofta till henne om nätterna när hon ligger sömnlös. Hon tänker på sin mamma, pappa och bror som blev dödade och hon tänker på sina två systrar, som till skillnad från Ombeni själv, inte lyckades fly från rebellerna som dagarna i ända våldtog dem.
Detta är en berättelse om ett krig som egentligen tog slut 2003, men människor far fortfarande illa, de våldtas och stympas och drivs på flykt. Wahldén har i slutet av boken gett oss information om kriget i Kongo och dessa meningar grep tag i mig: ”Du bär en bit av Demokratiska Republiken Kongo i din ficka. I din mobiltelefons uppladdningsbara batteri finns metallen coltan. Den finns nästan bara i Kongo”. Allt krig och allt lidande på grund av en metall som vi i väst inte kan leva utan. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig är en tänkvärd och väldigt läsvärd bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar