Every day/Jag, en av David Levithan

”Varje dag är jag någon annan

Jag är mig själv-

jag vet att jag är mig själv

men jag är också någon annan

Det har alltid varit så.”

Tänk dig att du varje dag vaknar i en ny kropp, men du är alltid du, på insidan. Detta är verklighet för En. Varje dag lever hen ett liv i en främmande människas kropp, En hinner aldrig lära känna någon och inte heller kan En känna trygghet, gemenskap eller samhörighet med någon annan. Men så en dag vaknar En i Justins kropp och blir förälskad i Justins flickvän Rhiannon. Fram tills nu har En inte velat störa kropparna hen vaknar upp i, En har levt det liv som förväntas av den kropp hen befinner sig i, men nu när hen mött Rhiannon blir inget sig likt mer och En tar större risker. Varje dag hoppas En att hen vaknar upp i en kropp som finns på rimligt avstånd från Rhiannon för att kunna ta sig till henne, och det gör En, hens förmåga att flytta mellan olika kroppar verkar vara koncentrerad till ett specifikt område i USA. En tar sig till Rhiannon trots att kroppen hen befinner sig i ska vara i skolan, träna, åka på semester och så vidare.

Hur berättar man för någon man älskar att man ”bor” i en ny kropp varje dag? Vem skulle tro på något sådant? Är det överhuvudtaget möjligt för en ”vanlig” person att älska någon som varje dag byter kropp och som aldrig ser likadan ut? 

Detta är verkligen en märklig kärleksberättelse och definitivt den bästa jag läst sen David Levithans ”Förr eller senare exploderar jag”.

Boken finns både på engelska, Every day och på svenska Jag, En här på biblioteket. Jag läste den på engelska och upplevde den inte som svårläst. Detta är en bok som är helt omöjlig att sluta läsa och jag ville inte att den skulle ta slut. När den gjorde det ville jag läsa den igen och igen och igen!

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Nu har jag äntligen läst Jessica Schiefauers bok Pojkarna som vann Augustpriset för bästa bok i kategorin barn- och ungdom med motiveringen: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog. Det är en mycket ovanlig bok, den liknar ingenting jag läst tidigare, men oj vad jag fastnade.

Kim, Momo och Bella står på gränsen, de håller på att gå från att vara flickor till att bli kvinnor. Pojkarna i skolan stirrar på tjejerna, kommenterar deras kroppar och trakasserar dem för deras kroppar som förändras. Kim, Momo och Bella vill inte bli vuxna riktigt än utan dröjer sig kvar i barndomen och leker, klär ut sig och dansar i trädgården. De tillbringar också en hel del tid i Bellas växthus där Bella planterar växter som hon köper från jordens alla hörn. En dag kommer en växt med posten som hon inte har beställt, men hon planterar den och den växter fort. När tjejerna tar nektar från blomman och blandar i teet händer något magiskt. De förvandlas till pojkar!

Jag tänker mycket på identitetsskapande och på könsrollerna i samhället när jag läser boken. Det är fortfarande så att tjejer ska vara på ett speciellt sätt just för att de är tjejer och killar ska vara på sitt sätt för att de är killar. Och visst behandlas vi olika på grund av vilket kön vi har. Det finns mycket att diskutera kring handlingen i Pojkarna och jag har fortfarande inte slutat fundera på den.